Politik i sociala medier: iskallt äktenskap eller demokrati?

Idag är det Källkritikens dag. Det tar jag som ursäkt för att göra ett sidospår och tillfälligt lämna fokus mät- och analys av sociala medier (om än koppling finns indirekt) för ett utvik vad gäller ton och samtal relaterat politiken. Men för att koppla till källkritik, så är det lätt att svepas med av tunga, höga och övertygande tonlägen – där (samma) innehåll delas av flera. Och just därför har vi alla ansvar för att verkligen kolla upp innehåll innan vi delar. Överenskommet?

Jag var nyligen inbjuden till lajv-podden #backademokratin under ledning av mediestrategen Brit Stakston, som även driver reportagessajten Blankspot. Brit intervjuade bland annat riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson (S) som medverkade i Brits bok Politik 2.0 inför valet 2010.

Eva-Lena gav några intressanta reflektioner över hur sociala medier utvecklats på åtta år. 2010 gav sociala medier och särskilt Twitter chansen att dels möta likasinnade, dels ta del av andras åsikter – i huvudsakligen en ton av konstruktivt samtal. Idag jämför istället Eva-Lena Twitter med ett ”iskallt äktenskap” där man antingen möts av tystnad eller skäll. Twitter är inte den största sociala plattformen, men de som är där sätter dagordningen, säger hon.

Hennes blogg anser hon idag vara död, medan däremot att Facebooks format nu erbjuder chansen att knyta ihop fysiska möten. (Precis som innovationslandstingsrådet Daniel Forslund skrev om i sina tips i denna blogg.) En sak ser hon dock nu är gemensam för alla kanaler: möjligheten att göra misstag är starkt begränsad.

Det är något jag själv ser som mycket problematiskt ur många synvinklar. Dels för att vi är människor, vi begår misstag. När man befinner sig på nätet är det klart att man kommer att möta synpunkter vilka utmanar de egna (om man inte fastnat i en digital bubbla). Då man antingen kan bli mer övertygad om sitt eget resonemang, eller också får man underlag för att revidera sina egna ställningstaganden. Precis som man gör vid konstruktiva (fysiska) möten i livet. Självklart är dimensionen av misstag, beroende på omfattning, problematisk om man sitter i en beslutande (makt)position, men det kan inte få bli antingen eller. Mycket förenklat: har man gjort ett misstag ber man om ursäkt. Och är man trovärdig och visar bättring, så får man chansen igen. Politiker normalt vart fjärde år.

2010 såg Eva-Lena nätet mer utifrån en inkluderingsaspekt medan nätet idag radikaliserar, både politiker och vanliga människor. Nätet uppvisar idag ett uppskruvat och hårt tonläge som börjar glida över och bli vanligare även vid fysiska möten. Här instämde Torbjörn Sjöström, vd Novus, som menade att det är lätt att skylla tonen på sociala medier, men det är och har varit liknande upplägg i debatter och mellan traditionella redaktioner redan tidigare. Skillnaden idag är teknikens möjligheter som ger många fler kanaler och chansen till genomslag. Och kanske just floden av åsikter gör att man skruvar upp tonen ytterligare för att säkra synlighet. På bekostnad av det goda och konstruktiva samtalet, tänker jag?

Eva-Lena lyfte den viktiga frågan om de olika partierna arbetar just med ton och tilltal i de politiska samtalen. Vilket föranledde en undran om det förs interna diskussioner inom partierna? Någon som vet? Jag lyfte tidigare i denna blogg Stefan Löfvens uttalande om att ”det ligger absolut ett åtagande för oss som partier att agera på ett moraliskt oantastligt sätt. Det är viktigt”.

i samband med en intervju om sociala medier inför valet 2014 anförde jag att basen (för framgång) är just samtal. Vad är då ett samtal? Enligt SAOLmuntligt ut­byte av syn­punkter eller upp­lysningar vanligen på relativt informellt sätt (Jfr. diskussion, debatt, resonemang). 

Så på bas av SAOL verkar jag alltså ha fel – OM man ska se samtal som enbart muntliga det vill säga. Tanken på digitala samtal känns inte så konstig. Semantik. Här sägs dock inget om själva tonen och vad som utgör framgång för detta utbyte. Kanske något ytterligare att beskrivas och formaliseras?

Känner du ibland att tonläget och nivån på ”samtalen” blir för mycket? Då kanske podden Sanity Check kan ge lisa. Där samtalar Brit och Torbjörn med utgångspunkt att recept på samtidens utmaningar just är att tala med varandra. Omvälvande, jag vet.

Det jag alltså med detta inlägg vill lyfta är frågan om tonen i de digitala (politiska) samtalen idag, och även vårt eget ansvar för samhällsklimatet. Om inte annat kan vi som väljarkår faktiskt markera missnöje och rösta med fötterna – både vad gäller sakinnehåll men även belöna önskat beteende.

Hur gör jag då själv? Jag läser självklart en hel del som jag inte håller med om, eller, för den delen, känner att jag har tillräckligt med kunskap om för att bedöma. Det skulle däremot aldrig falla mig in att med utropstecken förklara någon imbecill eller än värre tillmälen. Är det riktigt viktigt för mig och jag inte instämmer, skulle jag nog skriva just det: Jag håller inte med. Många politiska frågor har dessutom en sådan komplexitet att majoriteten av oss inte har all substans. Fakta eller feeling?

En varningslampa man kan slå på i stundens hetta är: Kan kommentaren ses som mobbning? Därmed sagt, håll ämnet i fokus. Har man för övrigt ingen substans att tillföra eller något trevligt att säga, så kan man lika gärna vara tyst. Precis som man lika gärna kan uttrycka positivitet omvänt.

Hur agerar du i den digitala dialogen? Och vilka utmaningar ser du i den ”digitala diskursen”?

Må gott,

LG

Dela gärna, ange: Källa: www.lgwallmark.com

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.