Digtala relationer: Vän eller ej?

httpv://youtu.be/UAVQLM7Jf_4

Många är osäkra hur hantera digitala vänförfrågningar av olika slag. Och många frågar mig hur jag ser på de olika sociala plattformarna, och mer specifikt, hur jag själv hanterar dessa förfrågningar.

Mitt sätt att resonera per mina fyra primära plattformar:

LinkedIn: Endast professionella vänner. Jag måste tillstå att min slutliga inställning växt fram över tid, och nu gäller att jag känner (till) alla jag godkänner. Särskilt sedan ”endorsements” kom och det vore omöjligt, för att inte säga oseriöst, att rekommendera någon man aldrig haft professionell kontakt med. (Här kan du läsa mer runt LinkedIn och endorsements.)

Facebook: Primärt människor jag känner och/eller har träffat fysiskt. Det är den mest avgränsade kretsen för min digitala person (samtidigt som jag precis som Hillary är mer än bara en sak). Allt dock hanterat med full insikt att allt är/kan bli publikt. (Mina vänner på denna plattform är dessutom indelade i flertalet undergrupper varför all kommunikation inte går till alla.)

Twitter: Öppet för alla. Alla kan dessutom ändå lägga till dig, om du inte lägger in en spärr. Jag testade det i början men lade ned det. Blev bara merarbete att hantera alla mejl och se över förfrågningar.

Google+: Öppet för alla. Alla kan lägga till dig i sina cirklar. Jag följer dock något avvaktande utvecklingen av denna plattform som än så länge inte har tagit riktig fart. Du ser själv av ikonerna till höger (om du inte läser på mobil) att jag endast hänvisar till Twitter och Google+ med anledning av resonemang ovan.

Hoppas mitt upplägg och resonemang stöttar dig som brottas med hur hantera gamla klasskamrater och/eller leverantörer och chefer som vill bli dina digitala vänner. Får du t.ex. en professionell förfrågan om Facebook, hänvisa då istället till LinkedIn. Här kan du läsa ett resonemang på ämnet Hur många vänner kan man ha?

För övrigt kan jag rekommendera artikeln Vi är svältfödda på nätärlighet där Julia Skott, på tal om att vi alla måste vårda våra digitala varumärken, bl.a. skriver: ”Nästan varje gång möts sanningen av uppskattning och tacksamhet. Vi är svältfödda på ärlighet, på folk som vågar står för att de är människor.”

Hur gör du med vänförfrågningar? Bättre än i Southpark-klippet ovan? 😉

Må gott,

LG

3 reaktion på “Digtala relationer: Vän eller ej?

  1. Jerry Silfwer

    Bra och relevant postning som vanligt, LG!

    För egen del tackar ja jag till i princip alla vänförfrågningar oavsett plattform, och jag gör mitt bästa för att följa tillbaka. Sedan är jag istället tuff om jag upptäcker att någon är en energitjuv, då döljer jag dem i flödet direkt som ett första steg. Om de visar sig vara personer som på det ena eller andra sättet inte har ett gott hjärta, då avföljer jag eller blockar.

    Jag hade en mer strikt policy tidigare, men eftersom jag har gjort en hel del tillsammans med skolor och studenter, så kändes det bara fel att tacka nej till en student som blivit inspirerad och vill connecta. Samma sak med klienter. De får förstås se en annan sida av mig privat, där jag tycker och tänker om saker som inte alls har med min yrkesroll att göra, men där har jag resonerat att om de inte gillar mig för den jag är, då är det nog lika bra att de upptäcker det så fort som möjligt.

    På det sättet kan man säga att jag ”kvalificerar” relationerna/trafiken i den lilla bubblan kring mig själv, om man ska uttrycka det krasst.

    Men, det har inte alltid varit lätt. Jag har till exempel fått kritik och upprörda känslor för en och annan semesterbild på min fru (där hon har haft bikini, till exempel). Jag är även ”privat” aktiv på Pinterest, till exempel.

    Som twentysomething kändes det som en fajt som var enkel att ta, men som thirtysomething har jag upptäckt att det dansar på gränsen till att bli uppfattad som gubbsjuk – och det vill jag ju verkligen inte, haha. Så i det här avseendet har jag successivt lyssnat på människor och långsamt ändrat beteende.

    Hur jag (eller du gör) tror jag med bakgrund av detta är sekundärt, då det viktiga är att man faktiskt HAR en policy, för sig själv eller företaget, som man kan stå för och som man har tänkt igenom ordentligt – och att man lyssnar hela tiden och omvärderar sina ställningstaganden utifrån att man själv förändras som människa.

    Svara
    1. LG Wallmark Inläggsförfattare

      Hahahaha…Jerry, tack för dagens spontanskratt, min bäste ”gubbsjuke” 🙂

      Tack även för att du finner denna blogg relevant, och delar dina tankar om detta.

      Jag är helt med att det viktiga är att man själv, och företaget/organisationen, har sin egen ”policy”. Men jag har samtidigt mött många som sökt någon form av vägledning. Just därför jag lade med klippet om Southpark; det kan vara känsligt att hantera egna gränsfall. Särskilt om de är dig nära – i vilken form det månde vara. Och jag hoppas därför att mina, och nu även dina exempel kommer att göra den ”sociala världen” bättre för många.

      Egentligen tror jag du och jag säger samma saker, om än att jag bara har Google+ samt Twitter som helt öppna för vemsom. Med 1006 vänner på Facebook så är det uppenbart att jag inte satt selektiv as such som primärt kriterium, om än som sagt att jag ska känna (till) samtliga, och helst även ha träffat (i någon form) de som accepteras.

      Oavsett, jag tror att du kommer klara dig väl Jerry, och jag vill koppla det Julia Skott skriver om nätärlighet; att vara en äkta människa, den man är, och stå för det. Samt lära sig av misstagen och bli bättre. Precis som du gör.

      Må gott

      Svara
  2. Pingback: Riktiga (digitala) relationer?! | meonbranding

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *