Vad är det som ger framgång för politiska budskap – digitalt? Självklart sakfrågor, men även det praktiska arbetet med och runt digital närvaro, samt kanal- och målgruppsval. Även nivå på kunskap om hur de digitala och sociala plattformarna fungerar, och hur man kan följa upp och lära av effekter.
Tips inför valet 2018 kommer här – med utgångspunkt i politiker som tillhör något av de 10 partier bloggen bevakar, samt (gärna) har varit med på några av topplistorna. Är du också politiker och vill dela med dig digitala insikter och synas? Hör av dig.
Denna vecka delar kommunpolitikern Rasmus Jonlund (L) sina tankar utifrån sitt perspektiv som politiker, om hur man kan arbeta med sociala medier för att nå framgång samt hantera utmaningar.
Hur tänker du runt din närvaro i sociala medier?
På Twitter politisk, på Facebook personlig, på Instagram privat – för vänner och familj. Har dessutom sedan flera år en blogg. Har valt bort övriga sociala medier. Politiskt ligger fokus på Facebook, där jag har både en politikersida (Rasmus Jonlund – Stockholmsliberal) och min egen profil.
Politikersidan är naturligtvis den ”officiella” kanalen i den mån jag som fritidspolitiker har en sådan. Där delar jag framför allt mina egna nyheter och artiklar, men även mer ideologiskt och liberal-partistiskt material, plattor etc. Lägger sällan tid på att försöka göra egna plattor, det får bli bilder och länkar som finns. En fritidspolitikers tidsmässiga approach. Och ibland går det rätt bra. När jag märker att det börjar ta fart kör jag lite marknadsföring, och märker att jag med begränsad peng kan nå ganska lång ut.
Bloggen fungerar som en bank och sida att länka till för längre texter, exempelvis olika skrivelser och motioner.
Den egna Facebook-profilen är betydligt mer personlig men förstås även politiskt färgad, och det mesta jag lägger upp är synligt för alla. Som politiker är jag aldrig helt separerad från min offentliga roll.
Två spår brukar vara särskilt framgångsrika – och passar också mig och min personlighet väl:
För det första, det ideologiska, när jag tar ställning för och skriver om liberalismen, motstånd mot socialism, alla människors lika värde i t ex funktionshinder- och HBTQ-frågor, aversion och försvar mot extremism och t ex nu i dagarna nazism. Här finns stora möjligheter och uppgifter för en liberal kulturpolitiker. Det andra spåret är det lokala, Kungsholmsspecifika. Oavsett om det handlar om en skräpig skamfläck runt den strandpromenad vi vill göra trygg och säker för alla, eller den långsiktiga återkommande opinionsbildningen om ett nytt torg vid Fridhemsplan, eller att döpa en namnlös plats vid en kaj.
Tonläget försöker jag hålla respektfullt; vill gärna betona behovet av och värdet av det goda samtalet, även mellan meningsmotståndare; ett demokratiskt försvar i sig. Förtroende är svårt att bygga men lätt att rasera.
Kommentarer ska naturligtvis besvaras, så länge de inte är uppenbart aggressivt konfrontatoriska. Man får andas och vara artig. Det gäller att själv ta ansvar för att försöka få fram det goda samtalet.
Hur fördelar du tid/resurser mellan digitalt och övrigt? Läs mer
